Rapiren, symbol för renässansens civila fäktning, markerar en betydande utveckling inom konsten att strida med europeiska svärd. Den dök upp i slutet av 1400-talet i Italien och spred sig snabbt över hela Europa, och blev gentlemannens vapenval fram till början av 1700-talet.
Kännetecknad av sin tunna och långa klinga, vanligtvis mellan 90 och 110 cm, och dess komplexa skydd, var rapiren främst designad för stöt, även om den var kapabel att utföra skärande slag. Dess utveckling speglar utvecklingen av civila dueller och den ökande betydelsen av precision och snabbhet i individuell strid.
I HEMA-sammanhang erbjuder studiet av rapiren ett fascinerande fönster mot renässansens fäktningstekniker. Traktater från mästare som Ridolfo Capo Ferro eller Salvator Fabris ger en rik informationskälla om dess hantering. Praktiken av rapir i modern HEMA betonar finess, precision och snabbhet, ofta kombinerat med användning av en dolk eller en mantel i vänster hand, vilket återspeglar sofistikeringen av stridsteknikerna på den tiden.